Epilog till "Bonk Henlys sägner"

av Bengt Hunyadi

Bonk Henley

Bonk Henleys fader var basist, afdankad, arm och grå,
Var med i ortens spelmanslag, och spelte då och då;
Nu bodde på sin torfva han och slet med stön och stånk,
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Bonk.

Om gubben haft musik, han själf, att dela med sig af
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf;
Dock visst lär han de äldre gets långt mer, än billigt var,
Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula kvar.

Bonk Henley växte opp likväl, blef axelbred och stark,
Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Men när han skulle öfva sax, gick likväl allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli?"
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Bonk tog till att tänka själf, så godt han det förstod.

När därför basist Henley kom, att sluta dagens kånk
Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du spela Bonk?"
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt ifrån sitt vet,
När Bonk lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, trumpet!"

Den åldrige basisten log, föraktligt dock till slut:
"Du, slyngel, skulle spela bleck, och bli solist, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt, helt afvigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är, att spela i ett band."

Den gamle Henley häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Bonk, han tog sin sax på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och saxen byttes mot trumpet, musik det skulle bli.

Nu skulle Henley få sig pli, och läras exercis,
Det var en lust att hör därpå, det lät på eget vis.
Dir’genten skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblef sig lik, vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han spelade, att marken skalf, och blås’, så svetten rann;
Men roptes spela nu i moll, då tog han ton i dur
I ass-hålet han blåste fiss, så lät hans arma lur.

C-dur skala lärde han, synkoper likaså,
Och forte och fortissimo, allt tycktes han förstå;
Men roptes C-dur, sänkte han, var ton så den blev blå,
Och skreks det tretakt börja han, likväl i marschtakt gå.

Så blef Bonk Henleys exercis, ett föremål för skratt,
Ty varje gång en ton han tog, det lät som plågad katt;
Men han gick trygg sin jämna gång, tålig glad och pigg
Och väntade på bättre tid,—orkestern fick ett gig.

Nu skulle bandet bryta opp, då sporte man igen,
Om Henley kunde anses klok och tagas med på scen.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde så till sist,
"Om spela jag ej får med er, får jag väl bli solist”

Trumpetfodral och notställ fick, hos honom än en chans,
Fick vända blad servera öl, tredjestämman den blev hans
Men långa pauser, tysta riff, allt gick med samma jämna ståt,
Och aldrig spelade han falskt, blott fel låt emellanåt.

Nu bakfull var Bonk Henleys band, och ångest trängde på;
Man drog sig undan dagens ljus, tog solglasögon på.
Ett stycke fram på bandets väg, man fann till kvällens scen,
Där stod det lilla bandet nu, knappt tjugu man igen.

Som det var sänt i ändamål att spela kvällens dans,
Låg den i ro, och väntade, gav spriten åter chans.
Tog för sig i ett horhus där, bland kvinnor, bastu, sponk,
Lät unge Henley passa opp, fyll mera brännvin Bonk!

Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brant
I sporrstreck, på en löddrig häst, kom bandets adjutant:
"Till scenen, gossar", ropte han, "för Guds skull,jamma nu!
Man sport, publiken är på gång, och redan ropar bu!

"O dirigent, sa han till den, som förde bandet an,
"Lira jazz, och sväng som fan; om ej, så spela vad ni kan!
Turnén är såld, om publiken här, börjar vända rygg.
Ni skall få hjälp, kulturministern, ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till scen, hann bandet knappast ned,
Ty bak’ kravallstaketets vall, var publiken redan vred.
Den vidgades, den tätnade, den börja kasta öl;
Dess allra första salfva dränk-te scenen i en pöl.

Det var ej godt att dröja mer, man sviktade enhvar.
Publiken kasta mera öl, blott fem kostymer torra var.
Då lydde alla, när det ljöd: "trumpet i hand, reträtt!"
Bonk Henley blott tog miste han, tog fram en klarinett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på scenen ned.
Bonk Henley stod där axelbred, och trygg på gammalt vis,
Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty scenen fylldes med publik i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt enhvar, som kom,
Gafs skala upp och skala ner, så varje man blev lom.

Ett solo ingen hört förut, den svarta pipans dans,
Man häpnade och stumnade, publiken föll itrans;
Dock mera ölpubliken spall, alltmer blev scenen blöt;
Då kom ministern med sin flock, och såg, hur Henley tjöt.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du.
Släpp ingen djäfvul bakom scen, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en solist, så skall det liras jazz.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har gjort sitt pass."

Tillintetgjordt publiken fann, sitt anfall innan kort,
Publiken vände sakta om, till kravallstaketet bort;
När allt var lugnt, ministern steg, på blöta tiljan ned
Och frågte, hvar den mannen fanns, som på scenen stod och kved.

Man viste på Bonk Henley då. Han hade kämpat ut,
Han hade spelat som en man, men nu var visan slut;
Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Ministern böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men på den scenen, där han låg, där varje ton blitt hörd,
Hans bröst var träffadt af en öl, hans kostym var helt förstörd.

"Den ölen visste, hur den tog, det måste erkändt bli",
Sa kultur ministern blott, "den visste mer än vi;
Den lät Bonk Henley bli i fred, ty han var jävligt kass.
Och höll sig till hvad bättre var, hans välvårdade stass."

Och dessa ord, de spriddes sen i bandet vidt och bredt,
Och alla tyckte öfverallt, ministern talat rätt.
"Visst var musiken", mente man, "Bonk Henley knapp till mått;
Ett dåligt öra hade han, men kostymen den var flott."