Kustbandet Wallenbergsalen Linköping photo: Tor-Björn Lyrhed

Linköpings-Posten februari 2011

kopia med foto

Från Ragtime till Swing

Det man främst slås av är bandets autensitet och påtagliga spelglädje. Visst, en del har förändrats sedan starten 1962. Då var det spel utan noter. Arren skapades på repetitionerna och det var kanske inte alltid så välspelat. Nu, 50 år senare, spelar alla efter noter och musiken har förfinats. Fortfarande är det musikaliska idealet intakt, men repertoaren har breddats.

Brassband
Kustbandet inledde med ”Gloryland” i bästa brassbandsanda a la New Orleans med musikerna marscherande in på scenen. Sedan var allt nästan som vanligt. Bandet presenterade ett axplock av jazzhistorien med ragtime på mindre besättning, Original Dixieland Jazz Bands version av ”Tiger Rag” och en räcka storbandslåtar från 20-talet upp till Basies ”One o´clock Jump” från sommaren 1937. Man han också med att ge exempel från den svenska jazzhistorien med Paramount Orkesterns ”Tillie” (1928) och Thore Ehrlings ”Regntunga Skyar”. Den sistnämnda arrad av bandets altsaxofonist Göran Eriksson, med omisskännliga ellingtonska harmonier och färger.

Helheten och attityden
Det är inte så mycket Kustbandets enskilda medlemmar som ”gör” bandet, utan deras inställning till stilen och deras hängivenhet. En del arrangemang, eller delar av dem, är ”plankade” från originalinspelningarna och en del bara skrivet som Don Redman, Louis Russell eller Duke Ellington skulle ha gjort. Att sedan bandet vimlar av förnämliga solister; trumpetarna Bent Persson och Peter Lind, trombonisten Jens Lindgren, alla tre saxofonisterna; Klas Toresson, Göran Eriksson och John Högman och pianisten Claes Skoglund gör inte saken sämre. Lind är dessutom en ”engelsk crooner” av rang.

Bent Persson – solist och arrangör
När trumpetaren Bent Persson kom med i bandet i slutet av 70-talet, innebar det en märkbar förändring. Förutom att han är en solist av världsklass bidrog han också med skrivna arrangemang. Den solistiska storheten demonstrerade han vid ett flertal tillfällen denna eftermiddag. Speciellt i de stycken som förknippas med Louis Armstrong; ”After you´ve gone” och ”You´re driving me crazy” fast med svensk text. Trumpetsolot i Ellingtons ”Black and tan fantasy” hade Bubber Miley varit stolt över.
Sista låten innan extranumret ”Happy Feet” var Benny Goodmans avsignatur ”Goodbye” från Gordon Jenkins penna. Ett värdigt slut på en strålande konsert.

Text och foto: Tor-Björn Lyrhed