Närkes Allehanda 6 okt 2005Ingen lämnade Satchmohyllning oberörd
KONSERT * * * * |
Trumpetaren Bent Persson är en av världens absolut främsta Armstrongtolkare, och den 84-årige (sic) klarinettisten Joe Muranyi tillhörde åren 1967 till 1971 Louis Armstrongs sista All Stars. Med dessa två plus trombonisten Gustav Lind i Trummy Youngs roll plus komp kan man inte komma mycket närmare Luddes legendariska All Star sextett. Inte att undra på sedan att ett absolut fullsatt Konserthus drömde sig tillbaka till Idrottshuset 1955 och 1959 då de stora elefanterna dansade. Personligen har jag ett mycket starkt minne av Louis Armstrongs entré på scenen i Idrottshuset 1959. Hela denna stora lilla karl var ett enda stort bländvitt leende när han kom in och lade en stapel vita näsdukar på pianot innan han intonerade "When it´s sleepy time down south". Satchmohyllningen på Konserthusets scen framfördes med mycket stort hjärta och härlig inlevelse av The Royal Blue Melodians. Det är nämligen namnet på det tiomannaband som leds av saxofonisten Claes Brodda och med trumpetaren Bent Persson som främsta solist. Alla arrangemang är skrivna av duon Brodda/Persson i härligt stompigt 30-talsstuk, och melodivalet ligger helt i linje med den musik som Louis Armstrong gav världen under mera än ett halvt sekel. Med i bandet fanns även sångarna Anna Sise och Eddie Jansson. Främst minns man Anna Sises varma röst i "Body and soul" liksom hennes tolkning av "Walking my baby back home. En melodi som senare Monica Zetterlund hade stora framgångar med till Beppe Wolgers svenska text "Sakta vi går genom stan". Från första avdelningen noterades även en härlig saxduell mellan Claes Brodda och Henrik Westerberg i "Exactly like you".
Men det var ändå
i andra set som Satchmohyllningen blev så märkbar.
In på scenen kommer 84-årige (sic) Joe Muranyi.
Han är den sista nu levande musiker som spelat tillsammans med Louis Armstrong.
Den värme och kärlek som han lade i sin hyllning i ord och ton var inte att ta miste på.
Han berättade bland annat att det var under åren med Louis Armstrong som han fick sin status som jazzmusiker och som han sedan lyckats behålla genom åren.
När han sedan avslutade sin del av konserten med att tillsammans med pianisten Per Larsson på sitt högst personliga sätt framföra Armstrongs sista stora hit
"What a wonderful world" kände man att det var ett stort ögonblick. Ingen enda i den stora publiken lämnades oberörd.
... |